Upp till kamp!
"All we are saaaaaaying..."
Ron English är en konstnär som gjort sig känd genom att "kapa" affischtavlor där han ersätter befintlig reklam med egenhändigt designade verk. Dessa verk är ofta hämtade från poulärkulturen eller direkta parodier på storföretags kampanjer där budskapet ironiserar över företagens budskap. English menar att rätten till yttrandefrihet har köpts upp av alla dessa storföretag och han vill med sin konst ta tillbaka denna rätt och förmedla en nyanserad och ifrågasättande bild istället. Det han håller på med är givetvis olagligt och väcker dessutom i extrema fall grov anstöt, särskilt då religiösa ikoner presenteras i nya sammanhang.
Skulle kunna vara uppsatt idag med tanke på Libyen.
Den här dokumentären vinner på, som i så många andra fall, att objektet är så pass intressant. English är en rolig typ som dessutom råkar vara väldigt begåvad och hans superpostmodernistiska stil passar alldeles utmärkt till hans politiska uppvaknande. Nu sysslar han inte bara med sin olagliga gerillakrigföring utan har på senare år blivit erkänd på gallerier där hans konst går för saftiga summor. Populärkulturens stjärnor söker sig nu till honom istället, som i exemplet med Slash som är ett stort fan och gärna talar om detta i filmen. Ett annat lustigare exempel är bandet Kiss som hörde av sig till konstnären och ville beställa specialgjorda verk till kommande turné, men då verken inte föll herrarna i smaken stämde de istället English. Man blir föga förvånad då äcklena i Kiss (läs: Simmons & Stanley) är mer kapitalister än de är musiker.
Mycket sånt här blir det.
Formen i dokumentären är ganska traditionell och rätt ytlig men som sagt, har man ett intressant objekt funkar detta alldeles utmärkt. Vi följer med English på en hel del aktioner. Folk i hans närhet intervjuas. Montage med musik, ofta skriven till hans ära, läggs in med exempel på hans schysta och mångfacetterade konst. Vi lär dock inte känna konstnären på ett djupare plan utan inspireras snarare till att uppsöka hans konst. Lite ironiskt kanske, då han själv slaktar andras reklam. Personligen ser jag inget ont i hans budskap då han med all rätta pekar på den ruttna kommersialismen och på hur långt den är beredd att gå för att korrumpera människan bara för att tjäna en slant. Det hade dock varit intressant att undersöka djupare varför English gör detta. Ämnet berörs lite ytligt i och med ett klipp från ett pajigt TV-program han och hans fru medverkar i men längre kommer vi inte. Nåja, vi får säkert höra mer om konstnären framöver, däremot förmodligen inget från regissören av filmen...
BETYG: 4/7 Trots ytlig och icke-originell form är den här dokumentären rätt intressant och rolig då huvudpersonen råkar vara just detta.
Me likes.
Exakt!
Morgan tycker det är skojigt med lite mcdonaldssatir, även om det inte är han själv som ligger bakom.
Här hettar det till eftersom religiösa människor i vanlig ordning vill bruka våld. Det är inte bara muhammedkarikatyrer som väcker ont blod. Humorlösa dårar finns i alla läger.
Begåvad och...ehh..snygg.
Lite naken-happenings kryddar alltid tillvaron.
Herr och fru English talar ut i pajigt TV-program.
Känns den igen?
Man ska inte leka med KISS. Det kan lätt bli äckligt då.
Slash beundrar sin nya English-tavla. Skön mobil han verkar ha.
Längre utdrag ur filmen.
Inlägg
%5B(001191)13-35-59%5D.JPG)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar