What is this shit?

Mitt foto
Här presenteras och recenseras skön kultur i form av filmer som oftast ligger utanför den pisstråkiga mainstreamen. Betygen beror helt och hållet på författarens humör för tillfället och god smak har sällan företräde. Ett kulturarv som hamnat i garderobens innersta skamvrå ska lyftas fram och främjas! Samtidigt kan den stora massans film ibland få sig ett värdigt omdöme. Det är fritt fram att lufta allehanda åsikter här.

fredag 6 maj 2011

MIAMI CONNECTION (1987) USA/Hong Kong, 83 minuter. Regi: Y.K. Kim & Woo-sang Park.



Miami bajs.

Ninja sitter uppflugen på en stolpe och väntar på sitt byte.

Ett nytt band, Dragon Sound, börjar spela på Miamis hetaste nattklubb. Förutom att de är en superkäck orkester råkar alla medlemmar även inneha svart bälte i taekwondo. Jane (Kathy Collier) ansluter sig till bandet och har även ihop det med basisten John (Vincent Hirsch), något som hennes gangsterbror Jeff (William Eagle) starkt ogillar och försöker sätta P för. Inte nog med det, bandet som fick kliva åt sidan när Dragon Sound tog över är inte allt för glada och söker hämnd. När de åker på dyngstryk söker de hjälp av Jeff och hans gäng. Som om inte det vore nog känner dessutom Jeff Miamis tuffaste gäng ninjor som roar sig med att rippa off kokainhandlare samt festa med bikers. Det ser ut att kunna bli tufft för det ärtiga bandet.

Här kommer det första av många gapflabb.

Den här filmen är uppenbarligen Y.K. Kims hjärtebarn då han förutom att ha producerat och regisserat den även skrivit manus och spelar huvudrollen i den. Låt mig redan nu påpeka att han inte lyckas på en enda punkt. Infantilt är bara förnamnet och den urusla skådespelarensemblen lyser jämfört med herr Kims prestation. Hans bedrövliga engelska gör inte saken bättre. Eller vänta nu...allt detta gör naturligtvis det här till en alldeles ypperlig film! Jag förförs genast av den fantastiska inledningen när ninjorna slår till mot ett gäng droghandlare. Jag myser åt det genomvidriga 80-talet som riktigt visar sig i sin fulla glans när Dragon Sound står på scenen med någon slags C-version av Rick Springfield-aktig tidstypisk musik komplett med elektroniska trummor och rockman-gitarr - brrrrr! Ha ha, detta "band" är verkligen en härlig syn med en frontfigur som är otroligt lik den lille snubben i Hall & Oates och folk som uppträder i karatebrallor med bar överkropp. Som skitpricken över avförings-i:et har vi Y.K. Kim som "spelar" gitarr.

Är inte uzi jävligt 80-tal?

Det finns så väldigt mycket med den här filmen som är lysande men det skulle ta allt för lång tid att pränta ned allt. Synd då att den tappar tempot en smula i mitten trots ett och annat "hilarious" ögonblick. Vissa scener är så pinsamma att man vrider obekvämt på sig samtidigt som man fnissar som t ex den klassiska karateträningssekvensen där även ett moment övas som senare får dramatisk betydelse i slutet...wow. Så även om vissa sekvenser är roliga i sin pajighet blir det för många musikvideoaktiga sådana där filmen inte förs fram nämnvärt och därmed blir lite småseg. But have no fear! Tempot plockas upp i slutet igen då det vankas dramatisk uppgörelse.

BETYG: 5/7 Otroligt usel och pinsam film som stinker av sliskigt 80-tal och därför förgyller vilken filmtittarkväll som helst. Men vad fan trodde ni? Ninja är ju med!

Vi som älskar våra ninjafilmer känner alltför väl igen denna vy.

Pads var verkligen da shit på 80-talet! *Sväljer spya* Även en china-cymbal var ett måste givetvis.

Hall & Oates...ELLER?

Av greppet på guran att döma ser vi att Y.K. är en gitarrvirtous.

En ultramodern arbetsplats med - computers! F ö skönt att vi sent omsider fick hit detta arbetsklimat med en peppande chef, "spontanapplåder" och en härlig "familjekänsla" på företaget.

Okej, så boommicken hänger ned, men allvarligt talat - en lös jävla XLR-kabel?!?

These some baaad bitches. Kolla bara in den stentuffa Mötley Crüe-tröjan.

Kathy är lite lagom 80-talsbäjbig i sin sexiga 80-talsstass, även om hon ser ut lite som Carola här. Notera även att Y.K. tar ett fett "Ö"-ackord i bakgrunden.

En otroligt känslig scen som tar alla pris.

Det ascoola bandet leker och skuttar i havet som bara sanna rock'n'rollers kan.

Religion kanske inte är så jävla dumt ändå...

Jag kan inte riktigt placera det men det är något väldigt erotiskt över denna scen där män tränar karate.

Statist som "spelar" full.

Ninja på biker-fest och han tycks ha hittat sig en mama.

Ninjor är träningsnarkomaner.

Ninjas on bikes!

Ingen ninjafilm utan lite knep å knåp med fingrarna.

Vanmakt, frustration, PASSION!!!

Här har nån lyckats få ihop ett härligt axplock ur filmen. Passa på och njut av hiten "Against the Ninja" också.

Ett liknande kollage men här får ni njuta av den andra hiten "Friends Forever" istället.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar