Udda film: MISS NUDE AMERICA (1976) USA, 71 minuter. Regi: James P. Blake.

måndag 2 maj 2011

MISS NUDE AMERICA (1976) USA, 71 minuter. Regi: James P. Blake.

En titt in i Dick Drosts utopi.

Det handlar om naturism...

Vi får följa med till Naked City i Indiana för att ta del av förberedelserna och genomförandet av "Miss Nude America"-tävlingen under något år i början av 70-talet. Naked City är initiativtagaren Dick Drosts eget lilla paradis där han likt en kung i sin rullstol kan njuta av naken kvinnlig fägring och några av dessa skönheters tjänster därtill. Allt detta under förevändningen att främja naturismen.

RAINBOW spelar!!! Synd Flea, att lira naken var du inte först med.

Exploitation i kubik blir det när man gör gonzodokumentär om folk som exploaterar varandra och dessutom blir det rätt skoj. Tonen i filmen är ganska lättsam och ironisk och snabba inzoomningar på tuttar och ollon blandat med Michael Karps De Wolfe-liknande komedimusik gör det till något av en dokukomedi. Visst är det också roligt att detta "naturistevent" egentligen handlar om strippor som försöker öka sitt marknadsvärde genom att exponera sig i tävlingen samtidigt som påklädda medelålders män står med sina super-8:or och fotokameror för att fånga minsta gung och daller från de yppiga kropparna. I tävlingen ingår även ett manligt moment, men Drost förklarar uppriktigt att han inte ger ett skit för detta och istället lägger allt fokus på kvinnorna. Detta förklarar då varför männen får springa (!) i högt tempo genom arenan för att visa upp sig medan kvinnorna paraderar på klassiskt vis. Lysande!

Som ni märker är detta inte Ritchie Blackmoore (stratan till trots), följaktligen fanns det flera band vid namn Rainbow.

Drost ger ett inte alltför sympatiskt intryck då han enligt upprättat kontrakt förväntar sig sexuella tjänster från sin stab. Tydligen finner många kvinnor denne förtvinade lille man ändå som väldigt sexig. Javisstja, han är ju ambitiös och säger rent ut att han gärna skulle vilja bli härskare över USA, helst inte president då denne måste luta sig mot en senat. Nej sådant demokratiskt trams är inget för vår kallhjärtade vän. Jag antar att det även är charmigt att han är likgiltig inför andras missnöje samt öppet håller sig med flera älskarinnor. Drost hamnade senare i klammer med rättvisan och åtalades på många punkter av sexuell natur men dömdes endast för otukt med en 13-åring. Hans försvar hävdade då att detta var resultatet av en hatkampanj orkestrerad av den kristna högern, vilket förvisso inte låter helt orimligt, men Drost besitter alla äckelattribut man kan tänka sig så oskyldig lär han nog inte ha varit.*

Dick Drost eggar tjejerna med sitt flottiga hår.

Filmen är i alla fall sevärd och då spelar återigen den nostalgiska faktorn in. Det är helt enkelt härligt att se dessa nakna 70-talsmänniskor. Det var en underbar era med hull och hår. Jag gillar också det gonzoaktiga formatet som är väldigt likt konsertfilmer från den tiden med ett litet team som springer omkring med sin utrustning på ett festivalområde. Humorn, både den subtila och den mer påtagliga, känns också rätt i sammanhanget och blir aldrig "för mycket".

BETYG: 4/7 Lättsam och smått ironisk dokumentär med mängder av T&A (och klockspel).

Är det verkligen så självupptaget att glida in på arenan med en naken brud i knäet, eskorterad av två snutar och till tonerna av "Hail to the Chief"?

En snubbe som gaffar sladdar för glatta livet. Jag känner en omedelbar samhörighet med honom!

En svettig italiensk kvinna och Bubbles.

Lugn gays and gals, det blir "male nudity" också!

Ser man på, en superstjärna på besök!

Drost i livlig debatt med Hare Krishna-anhängare som inte alls vill köpa vår väns filosofi.

Hur man byggde permobiler när det begav sig.

Den här mannen med en PhD var på plats i syfte att intervjua deltagarna för en psykologisk undersökning. Det var väl därför han hade kameran i högsta beredskap...