MARTYRS (2007) Kanada/Frankrike, 95 minuter. Regi: Pascal Laugier.

 

 

Från hjärnspöken till existensiella gåtor

Läskig film detta.

 

Den unga flickan Lucie lyckas fly från en brutal tillvaro som kidnappad och torterad men svårt traumatiserad som hon är kan myndigheterna inte få någon information ur henne om vad som hänt och vem som ligger bakom det hela. Den enda hon börjat anförtro sig åt är Anna, en flicka i samma ålder som även hon bor på samma hem för psykiskt sjuka och mentalt handikappade som Lucie. 15 år senare söker Lucie (Mylène Jampanoï) hämnd på förövarna, men inte bara för rättvisans eller blodtörstens skull.

Wham bam thank you mam!

 

Det här var en intressant resa. Vi hade turen (eller ja, RUTINEN) här på redaktionen att inte ha någon förhandsinformation om filmen så vi kunde glatt åka med på resan med bagaget fullt av fördomar. Egentligen rekommenderar vi att sluta läsa den här recensionen nu och se filmen först innan ni återvänder för att njuta av den vackra texten.

Ja, det är den ständiga frågan.

 

Jaså inte det? Okej då, skyll er själva. Vi drämmer väl upp den tydliga skylten då: -SPOILER ALERT- Inledningen känns lite spretig då den tycks bädda för ett hämndskräckdrama där Lucie har all anledning att ge igen. Plötsligt börjar filmen flirta med det övernaturliga då Lucie hemsöks av en deformerad flicka som av någon anledning vill henne illa. Den övernaturliga feelingen förstärks av hur man valt att gestalta denna figur, med ryckiga upp-speedade rörelser och kanske främst den kärleksfulla stölden av Charles Bernsteins "Bath Attack" som diskuteras i den här recensionen (http://uddafilm.blogspot.se/2009/12/inglourious-basterds-2009-usa-153.html). Nu är det inte det musikstycket men ganska snarlikt. Här känns filmen ännu så länge ganska störig och klichéartad med jobbiga chockeffekter och löjligt spöke. Vi anar dock ganska snabbt att detta bara är ett hjärnspöke och en förklaring till varför Lucie bara måste döda de hon dödar. Vid sin sida har hon fortfarande Anna som är närmare än en syster då hon faktiskt försöker städa upp efter Lucies brutala dåd. Anna hyser den högsta empatin för Lucies lidande men kan naturligtvis inte se hennes hjärnspöke. Anna kommer dock att bli mer än varse när historien tar ytterligare en twist.

Ibland går självspäkelsen för långt.

 

Det är här filmens stora mörker börjar då Anna själv utsätts för vad Lucie gick igenom som barn. Ett kallt, kliniskt och systematiskt våld. Ett våld med ett syfte. Här är filmen föredömligt metodisk då det upprepade våldet faktiskt bygger upp en perfekt känsla av hopplöshet och därmed inte är ett dugg överflödigt eller spekulativt. Det är så långt från en splatterskrattfest man kan komma och kylan det utförs med säger något om människans ruttna natur och brist på medkänsla när man till varje pris vill tillskansa sig ny lärdom. Visst, det är bara film men det är ju inte direkt så att dylika saker inte har hänt i verkligheten med medicinska experiment och religiös fanatism.

Löjligt! Eller..?

 

Cyniska som vi är tror vi hela tiden under filmens gång att vi vet vad som skall komma och då tror vi naturligtvis främst på någon banal twist eller något annat förutsägbart men lyckligtvis blir det inte riktigt så och även slutet känns klockrent där vi som tittare får dra våra egna slutsatser. Mycket bra! Vi har underlåtit oss att nämna alltför många detaljer så ni som var alldeles för nyfikna för att sluta läsa ändå skulle bjudas på några överraskningar om ni tänker se filmen - för det bör ni definitivt göra.

BETYG: 5/7 En spretig inledning, även om det visade sig finnas en syfte, drar ned från toppbetyg då det tar ett tag innan respekten för denna tunga film infinner sig.

En sån blick...

Aha! Ett sånt ställe man inte ska gå ner i.

Det gäller att vara händig.

Damn straight!

Ånej! Jobbar han på tullen månne?

Den där blicken igen...

 

Trailer