What is this shit?

Mitt foto
Här presenteras och recenseras skön kultur i form av filmer som oftast ligger utanför den pisstråkiga mainstreamen. Betygen beror helt och hållet på författarens humör för tillfället och god smak har sällan företräde. Ett kulturarv som hamnat i garderobens innersta skamvrå ska lyftas fram och främjas! Samtidigt kan den stora massans film ibland få sig ett värdigt omdöme. Det är fritt fram att lufta allehanda åsikter här.

torsdag 20 december 2012

SUCCUBUS (1968) Västtyskland, 76 minuter. Regi: Jesús Franco.

 
 
Ett intellektuellt sömnpiller

Mode-cred i filmen i alla fall.
 
Vår mysiga francofestival fortsätter med en surrealistisk historia som är en smula svårsmält. Can you dig it?

Performance-artisten Lorna (Janine Reynaud) befinner sig i en värld som rör sig in och ut ur verkligheten. Hon törstar efter kärlek och erotik men behovet dunklas av en destruktiv kraft. Hennes älskare William (Jack Taylor), och samtidigt regissör på jobbet, är ganska trött på henne och vill gärna bli av med henne. En mörk kraft kan hjälpa dem båda - eller spela ut dem mot varandra.

Tack själv för de sköna tangakalsongerna!
 
Blev ni kloka på ovan beskrivning? Inte? Faktum är att filmen verkar mer begriplig i vår sammanfattning än den egentligen är. Det är helt enkelt en väldigt surrealistisk film som jobbar främst med stämningar istället för en begriplig handling. Nu kan man säkert tolka in någon intellektuell poäng men då får man stå för den själv då Franco själv inte lär ha begripit vad han ville berätta. Det är inte regissörens stil att koka ihop intellektuella tankegåtor men även om han gick på total känsla så ger hans influenser, som ständigt name droppas i filmen, en atmosfär av akademisk porr. Det är vi inte så förtjusta i här på Udda Film. Inte heller soundtracket som Friedrich Gulda och Jerry van Rooyen stod för var någon höjdare med främst hysterisk jazz. Man kanske kan tycka att den är fyndigt kontrapunktisk men vi tyckte bara den dödade stämningen ännu mer.

Mattebok istället för noter vid pianot. Inte så surrealistiskt som man skulle kunna tro med tanke på all själlös musik som existerar.
 
Med tanke på filmens titel trodde man att Lorna skulle ägna sig mer åt förförelse än hon gjorde. Istället svävade hon mellan rollen som förövare och offer, vilket i och för sig gick i linje med filmens svävande mellan fantasi och verklighet. Nu såg vi förvisso den korta versionen men vi tror inte det skulle ha blivit mer begripligt om man adderat ytterligare en kvart. Det känns snarare skönt att slippa se så mycket av den.

BETYG: 1/7 Ja, ett riktigt hårt omdöme med tanke på vilka skitfilmer som fått samma betyg men denna var så oerhört tråkig och intetsägande att vi i nuvarande sinnestämning inte kan ge mer. För det handlar väl som sagt om stämningar..?

Franco-inventarien Howard Vernon tycks ha hittat en riktigt skön bar.

Oj! Associationslek med gigantiskt förstoringsglas. Frea-kaaaay!

Nålsöga? (Förlåt...)

Vad nu? Vad gör denna älskvärda karaktär i filmen???

Sånt här har vi minsann sett i "Fråga Olle".
 
Den första associationsleken.
 
Trailer en español.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar