ISLAND OF SIN (1976) Grekland, 79 minuter. Regi: Kostas Doukas.

 

 

Last House on the Grekland

Våra desperados. De smyger i buskarna.

 

Två förrymda fångar hamnar i sin flykt från polisen på en semesterö där en rik familj har sitt sommarhus. För att kunna ta sig därifrån tycker de sig behöva familjens hjälp och hur ber man då bäst om denna hjälp? Jo med tvång förstås!

 De skvätter lekfullt vatten på varandra.

Mycket av den här filmen handlar om folk som har fejksex samtidigt som våra två antihjältar ligger i någon buske och ser på. Samtidigt har den ene desperadon, för honom plågsamma, flashbacks men för oss tittare betyder det bara mer grekisk yppighet i form av en välsvarvad blondin. Ja det är så mycket snusk, och då oftast i en slags inverterad missionärsställning, att det faktiskt blir lite tradigt. Filmen tar sig dock lite när vi kommer till den oundvikliga gisslansituationen.

Kaffesuget väcktes av outgrundlig anledning.

 

-SPOILER ALERT- Tro dock inte att det blir en sadistfest av italienska mått mätt. Nej, våra antihjältar är nämligen bland de lamaste desperados man kan se på en filmduk och oerhört korkade därtill. Det blir ändå rätt skoj på grund av ren kalkonfaktor och melodramatiskt minspel. Faktum är att själva upplösningen på filmen renderar i en extra betygspoäng när allt totalt spårar ur och filmens stora slampa (Lia Flessa) provocerar den impotente rymlingen (Giorgos Stratigakis) till en sådan ångestladdad vrede att han faktiskt lyckas våldta henne analt i rent raseri för att sedan skutta omkring som en tok i ren eufori endast iklädd sina svarta tangakalsonger. Fantastiskt!

Öns kalsongklädde fiskare tillika hunk och casanova.

 

Ytterligare faktorer som lyfter denna sliskfest är hysteriska inzoomningar, pang-på-rödbetan-snusk och framför allt trampet* där det låter som man plaskar med fingrarna i ett handfat när en vuxen människa hoppar i sjön.

BETYG: 4/7 Ganska tradig som många sådana här sleaze-fester kan bli men komiska faktorer och episkt slut lyfter den en nivå.

Förmodligen var det jättejobbigt för Giorgos Stratigakis att spela in den här scenen.

Ja, rent av superjobbigt...

Öns stora slampa har slagit klorna i kalsongfiskaren.

Flickvännen tittar förfärat på.

Men så slänger kalsongcasanovan plötsligt ludret i plurret...

...och då gör det inget längre att han agerade manshora!

Vårt radarpar smyger på en flicka med såriga knän. Endast fantasin sätter gränser för varför hon har dessa sår.

Våra läckra antihjältar pustar ut efter en lång dag.

Petros Zarkadis ÄR Greklands George Eastman!

Att inte räcka till.

Den manliga ångesten är påtaglig och svår.

Men den förbyts hastigt till eufori!

En känsla av total maskulinitet!

Outtrycklig glädje!

Bananas!!!

 

Tyvärr inget videoklipp till denna.

 

*Ja, ni förstår kanske att det handlar om ljudpålägg i efterhand.