MANIAC (2012) Frankrike/USA, 89 minuter. Regi: Franck Khalfoun.

 

 

Värdig arvtagare

Att förfölja en brud med snygga ben hem från krogen. Vi känner igen det så väl... Öhh, nä vänta...

 

Frank (Elijah Wood) är en ensam kuf som sysslar med att restaurera skyltdockor. På fritiden gillar han att förfölja kvinnor för att sedan mörda och skalpera dem. Ja, Franks psykotiska episoder gör det riktigt svårt att ha en fungerande relation med en kvinna. En dag dyker den vackra Anna (Nora Arnezeder) upp utanför Franks dockverkstad med en kamera och Frank känner genast att det här är en speciell tjej.

Ur videoinstruktions-DVD:n "Plastikkirurgi för Dummies".

 

Med stor nyfikenhet och en viss skepsis blåste vi igång remaken på en av 80-talets råaste och coolaste slasher-klassiker. Det var förvisso 173 år sedan vi såg originalet så vi kommer mest ihåg den fantastiska hårdkokta känslan och diverse klassiska ögonblick då hela Udda Film-redaktionen är offer för extremt dåligt minne. Vi kände oss dock redan från inledningen glatt överraskade av känslan i filmen vilket framför allt kan härledas till det neoåttiotals-soundtrack Rob har skrivit för filmen. Han har perfekt fångat soundet som präglade många skräck- och exploitation-filmer från 70-talets slut till 80-talets början med dystra synthmattor och vemodiga elektroniska melodier. Spåret "Wedding Maze" känns som en direkt hyllning till Giorgio Moroders "Scarface"-soundtrack. Fantastiskt! Även fotot är väldigt bra och när man lyckas få glittriga Los Angeles att se ut som ett sunkigt New York bidrar man starkt till den sköna atmosfären. Första personsperspektivet som filmen är gjord i känns väl inte direkt banbrytande men fungerar rätt bra, även om man inte direkt känner sig vara i mördarens skor vilket förmodligen var avsikten.

Maniac tar klivet in i 2000-talet.

 

Vi hade faktiskt inga förutfattade meningar om Elijah Wood i huvudrollen även om han medverkat i den ena töntfesten efter den andra. Vi minns dock att han fungerade rätt bra i "Sin City" så visst kunde vi ge den "lille pojken" en chans som psykotisk mördare. Här brister det dock lite då Wood känns långt ifrån lika övertygande som Joe Spinell gjorde i originalet. Visst, det adderas en dimension med Woods pojkaktiga oskyldiga look men den kan inte kompensera för Spinells underbara creepighet. Bortsett från det har ändå denna remake behållt den hårdkokta känslan från originalet och man sparar inte in på det råa våldet. Redan första mordet är en kompromisslös blivande klassiker och vi ler gillande åt -MINOR SPOILER ALERT- passningen till originalfilmens affisch då Frank efter ett mord för ett ögonblick stannar upp och beskådar sin egen reflektion i en bildörr. Vidare tycker vi det är ganska komiskt när Frank får en av sina episoder och stapplar omkring och stönar högljutt i det allmäna rummet. :-D

Jobbigt när alla ska glo hela tiden.

 

Ja sammanfattningsvis konstaterar vi att denna film måste ses och att det tydligen ska till fransk inblandning i dagens skräckfilmer för att uppnå hög kvalité.

BETYG: 5/7 Ja, snudd på 6:a här men Wood kändes inte helt hundra procent övertygande.

Hmm, sitta så där på första dejten. Vad sänder hon för signaler egentligen?

Vad menar hon med att klä av sig så där på första dejten?

"Neej! Hon är hora som mamma!!!"

"HORA säger jag ju!!!"

Den där bilden är bekant på nåt vis..

"Fy fan mamma. Luder!"

"Så där din gamla slinka. Nu ser du mer ut som Åke Eriksson, känd från Wasa Express och Attack."

"Måste tvätta bort smutsen. Måste tvätta! Bort smuts BORT!"

Ibland är det tungt att skådespela. Elijah Wood Med cool POV-rigg.

 

Trailer

 

Filmens inledning. Lyss till de sälla tonerna!