What is this shit?

Mitt foto
Här presenteras och recenseras skön kultur i form av filmer som oftast ligger utanför den pisstråkiga mainstreamen. Betygen beror helt och hållet på författarens humör för tillfället och god smak har sällan företräde. Ett kulturarv som hamnat i garderobens innersta skamvrå ska lyftas fram och främjas! Samtidigt kan den stora massans film ibland få sig ett värdigt omdöme. Det är fritt fram att lufta allehanda åsikter här.

fredag 28 september 2012

LADY STREET FIGHTER (1985) USA, 72 minuter. Regi: James Bryan.

 
 
Lady Arnold

Vi börjar med en Huggy Bear-wannabe.
 
En kvinna blir torterad till döds då hon vägrar avslöja var "hunden" är. Denna hund råkar vara ett kramdjur innehållande känslig information som är i den mördade kvinnans tvillingsysters ägo. Tvillingsystern Linda (Renee Harmon) försöker efter mordet luska ut bakgrunden till dådet och ställs genast inför en rad prövningar i form av mordförsök på hennes person. Hennes vägar korsas även av den skumme FBI-agenten Pollitt (Jody McCrea) som ömsom vill älska henne ömsom döda henne.

Var filmen från 1985 sa ni?
 
Låter det begripligt? Det skulle kanske kunna uppfattas så men det är det inte alls. Denna kalkon har en "handling" som innehåller fler luckor än ett lager fyllt av överblivna julkalendrar. Detta gör naturligtvis filmen ganska obegriplig. Den kryddas även av små sköna ologiska detaljer som exempelvis vid filmens biljakter där Linda trycker in någon slags turboknapp vid växelspaken som markant ökar bilens varvtal men detta är också allt. Inte fan går bilen fortare eller drar ifrån efterföljarna. Dessa kalkondetaljer är naturligtvis rullens behållning och det finns mängder av dessa. Till att börja med har vår hjältinna den skönaste tyska accenten sedan Arnold Schwarzenegger. Denna accent är dessutom pådubbad tillsammans med all annan dialog då originalljudet (eller bristen på det) har ersatts. Filmen må vara släppt 1985 men med all önskvärd tydlighet är den inspelad på 70-talet vilket framför allt karaktären Len (vet ej vem den snygge skådisen är) bevisar med sin ultrahippa klädsel. Det enda som kommer från 80-talet är det supercheesiga ledmotivet som är en slags muzakversion av Morricones "Den Gode, den Onde, den Fule". Om nu filmen är inspelad på 70-talet så borde väl kanske huvudrollsinnehavaren vara i sin ungdoms blomster men faktum är att Harmon är närmare 50 bast när denna rulle spelas in, vilket är högst anmärkningsvärt när vi snackar om en karaktär som både lever på sin sexuella utstrålning som på sina karatekunskaper. Hurra, tänker alla ni som med all rätt vurmar om jämställdheten, att en mogen kvinna får axla en sådan här roll. Tyvärr har det nog mer med budget att göra än någon slags samhällsgärning.

Snuskiga telefonsamtal bör alltid inledas med lite stretching.
 
Det här är en multipel tågolycka till film som förutom ovan nämnda skavanker även bjuder på uruselt skådespeleri och specialeffekter av dagiskvalité. Tyvärr gör manus- och regiförvirringen samt diverse för långa klipp att detta inte blir en ultimat kalkonfest där man ler från början till slut. Synd, då det fanns många "höjdpunkter".

BETYG: 3/7 Riktigt rolig i sin uselhet på vissa ställen men den totala skrattfesten uteblir.

Finns det något mer upphetsande än en farbror som är sensuell med sin cigarr?

Nej, av Harmons handplacering att döma är cigarrsugande gubbar det bästa som finns.

Interaktiv telefoni på 70-talet.

Liz Renay höjer medelåldern ytterligare i denna film.

 Kan man inte klippa naglarna som en karl är man stygg och måste straffas med lite trampling.

Filmens Paul Naschy-look alike.

Harmon MILF:ar till det ordentligt i sin lilla svarta. David Hess-kopian blir kåt med sin kniv.

Folk på stranden känner inte för att avbryta sitt solbadande bara för att en stor karl slår ner en
medelålders kvinna med ett par välriktade rallarsvingar.

"Naae! Brände de verkligen ner ett RIKTIGT hus?!?!?!"
 
Ingen video denna gång heller... :-(

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar