What is this shit?

Mitt foto
Här presenteras och recenseras skön kultur i form av filmer som oftast ligger utanför den pisstråkiga mainstreamen. Betygen beror helt och hållet på författarens humör för tillfället och god smak har sällan företräde. Ett kulturarv som hamnat i garderobens innersta skamvrå ska lyftas fram och främjas! Samtidigt kan den stora massans film ibland få sig ett värdigt omdöme. Det är fritt fram att lufta allehanda åsikter här.

onsdag 26 september 2012

NOA NOA (1974) Italien, 93 minuter. Regi: Ugo Liberatore.

 
 
Mikrokosmos av vår värld

Skön VHS-kopia som har ett av de flagrantast croppade bildsnitten i mannaminne.
 
Efter att ha gjort myteri på skeppet Bounty måste Fletcher Christian (Hiram Keller) och hans män finna en avlägsen ö att leva på där den engelska kronan inte kan hitta dem och straffa dem för deras tilltag. Med sig har de en grupp polynesier som de ämnar leva tillsammans med. Läget blir dock direkt spänt mellan de båda grupperna då en av engelsmännen oavsiktligt skjuter en av polynesierna i djungeln och dessutom får gå ostraffad för sitt dåd. Detta blir bokstavligt talat startskottet för en eskalerande stämning som hotar förgöra den tänkta tillflyktsorten.

"Gaaaaaah!!! Kött är mord!"
 
Skönt att kasta sig tillbaka i italienskt 70-tal igen här på Udda Film då man vet att även en halvdan film åtminstone kan bjuda på lite skön stämning och det är exakt vad fallet är med denna våffla. Direkt smeks vi av Augusto Martellis sköna soundtrack som vaggar in oss i den där mysiga 70-tals-feelingen man får av dessa filmer. Att vi dessutom sitter och kollar på en sunkig gammal VHS-kopia adderar bara till stämningen med tillhörande störningar i bildkanterna. Filmen bjuder även på härligt politiskt inkorrekta karaktärer som är allt från rasister till kvinnohatare och därtill bjuds vi på religiös clash. Allt detta låter väl finemang i era öron? Tyvärr är detta ändå en rätt segdragen historia som trots paradismiljö, toplessa polynesierbrudar (eller höftskynkebeklädda manliga diton om ni så vill) och en del våld blir rätt tråkig på sina ställen. Man sitter helt enkelt och hoppas på att det ska urarta mer än det gör och det kanske säger mer om Udda Film-redaktionens miljöskada än om filmens karaktär då de vita engelsmännen genast börjar bete sig som svin och inte drar sig för att våldta polynesiska kvinnor eller köra över polynesiernas seder med sin egen kristendom. Filmen är ändå en rätt schyst metafor för världen vi lever i där maktfullkomliga arslen alltid ska sätta sig på folk som är villiga att kompromissa eller helt enkelt är svagare. -SPOILER ALERT- Metaforen faller dock till viss del när engelsmännen straffas för sina tilltag i slutet av filmen, något som aldrig skulle hända i den riktiga världen. Men man kan ju alltid drömma.

BETYG: 3/7 En rätt svag trea delas ut och då mest p g a skön italiensk 70-talsstämning och politisk inkorrekthet.

"Zübeyde, var är du?"

Sa jag att bilden var croppad?

Aha! Vänner av Fulci-filmer känner genast igen Paolo Malcos mysiga nuna.

Arbetsfördelning i whiteys smak.

Suck it beeyotch!
 
Exotismvarning när YouTube tillåter polynesiska uppstudsiga tuttar fladdra fritt!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar